Granskarna tål inte granskning

Öppenhet och granskning är svårt. Särskilt om det är journalister som känner att de står i skottgluggen. Det visar Katrineholms-Kurirens granskning av kommunchefen i sociala medier.

En granskande och grävande press är en av flera förutsättningar för en fungerande, verklig demokrati. ”Det stora avslöjandet” är väl varje reporters dröm, och också en hjälteroll i allmänhetens ögon. Tänk på filmklassikern Alla presidentens män från 1976.

Men det händer något när granskarna själva blir granskade. Eller bara själva anser att de hamnat i skottgluggen.

Jag ska direkt säga att jag själv har en bakgrund som frilansjournalist. Självinsikt är en bristvara, men jag tror verkligen att detta inte skrivs i ett utifrån-perspektiv.

Det senaste exemplet på en yrkeskår som inte pratat ut om sin roll är när Katrineholms-Kuriren bestämde sig för att granska Katrineholms kommunchefs närvaro i sociala medier. Kommunchefen Mattias Jansson har gjort sig känd som en varm förespråkare av öppenhet och sociala medier, han agerar väldigt transparent och har därigenom också väckt intresse i offentlig sektor i hela landet. Han är en ofta anlitad föreläsare, inte minst därför att frågan om hur myndigheter ska hantera sociala medier är superaktuell.

Kommunchefen arvoderas ibland för sina uppdrag (något som han också varit öppen med) och Katrineholms kommun har anlitat konsulthjälp för att hantera strategier kring sociala medier. Det är kanske inget konstigt med det, men hursomhelst absolut sådant som en kommunreporter kan granska.

Det intressanta börjar när Katrineholms-Kuriren i ett e-brev ställer en rad frågor till Mattias Jansson – och han publicerar detta på sin blogg. Han anger själv syftet som att han ville inhämta synpunkter på hur han skulle formulera sitt svar.

Tidningens granskning av kommunchefens hantering av sociala medier vänder nu till att handla om hur kommunchefen angriper Katrineholms-Kuriren. Enligt tidningen uppstår en ”hätsk stämning” i ”bloggosfären”.

Tidningens granskning får rubriken ”Mattias Jansson twittrar inte bara om kommunen”, men tidningens upplägg av affären fokuserar helt på en sak – att tidningens granskning väckt ont blod i ”bloggosfären”. Och att kommunchefen hämtat hjälp från sitt sektliknande följe i de sociala medierna.

I tidningen intervjuar en av tidningens andra journalister tidningens kommunreporter, och frågar om angreppen kommer att få henne att sluta granska kommunchefen. Reportern är naturligtvis ståndaktig – och något annat vore ju förfärligt – men det riktigt lustiga är slutklämmen på intervjun:

Jag kommer aldrig mer att skriva ett mejl till Mattias Jansson då det riskerar att bli publicerat på hans blogg.

Om vi för en stund trycker på pausknappen och funderar över just dessa ord… Det är alltså en journalist som ondgör sig över att ett e-brev till en kommunal tjänsteman inte är en privatsak. Visserligen kan man ta till ett skällsord som ”gammelmedia”, eftersom reportern kanske tror att det bara är skickade papper som är inkommen handling, men jag tror att det vittnar om hur svårt det är för journalistiken att bevakas på samma sätt som dem man bevakar.

Som ett brev på posten kommer tidningens ledarskribent till den egna reporterns försvar och beskyller kommunchefen för att använda härskartekniker. Katrineholms-Kuriren är upprörd över att handlingar som tidningen begärt ut också delats till allmän beskådan.

Tidningen har inte getts exklusivitet till offentlig handling. Hur tänkte man där? Känns det ändå inte lite ensamt uppe i elfenbenstornet?

Själva granskningen då? Ja, när huvudrubriken är just ”Mattias Jansson twittrar inte enbart om kommunen” säger det åtminstone mig att tidningen inte riktigt satt sig in i vad det är man granskar. På tidningens förstasida finns en faksimil av ett av kommunchefens inlägg på Twitter: ”Tycker synd om mig själv, äter godis”.

Det tramsiga är inte Mattias Janssons inlägg – 1 av i skrivande stund 6110 inlägg – utan att tidningen plockar ut detta exempel ur ett digert material för att bevisa sin tes. Det är moraliserande, insinuant och har ingenting med grävande, granskande journalistik att göra.

Det är inte min åsikt, det är fakta.

Man kan inte stiga ned i en flod och vänta sig att förstå ett sammanhang efter att ha tittat en stund på en vattendroppe. Man ska granska, ifrågasätta, kritisera – men också läsa på, sätta sig in i, och reflektera över egna ståndpunkter. Annars är det journalistik i skrattspegel.

Dessutom undrar jag varför tidningen frågar sex personer ”på gatan” om de har läst Mattias Janssons blogg. Vad är det för statistiskt underlag? Jag bor i Stockholms stad, jag har ingen aning om ens vad vår kommunchef heter – eller ens om vi har någon. Varför är kommunens invånare okej som slagträ i vissa fall, men när det inte passar in i den egna bilden – då får allmänheten och medborgarna heta ”bloggosfären”.

Låg lägstanivå, Katrineholms-Kuriren.

Länkar

Comments

Pingbacks

  1. Tweets that mention Granskarna tål inte granskning | Portabla Media -- Topsy.com
  2. Journalister tål inte granskning – #kkgate — Mikael Persson
  3. Bloggosfären upptäcker journalistik 1A | Fröjdhpunktse

Leave a Reply