Vad är Quantified Self? En introduktion till egenmätning

Idag kan vi ta reda på mycket mer om oss själva, än vad vi kunde förr. Och vi behöver inte be någon annan om lov. Det vi mäter och följer upp om oss själva kallas egenmätning, eller Quantified Self.

Under en längre tid har jag arbetat med medicinsk teknik och mobilutveckling i kombination.

Traditionellt har medicinsk teknik, eller MedTech som många pratar om idag, handlat om maskiner och proteser. Saker som man kan ta på. I allt större utsträckning är medicinsk teknik också program i en dator eller mobiltelefon.

I samma stund som man lämnar den traditionella, fysiska världen börjar man hantera data. Data är uppgifter om en patients namn och adress. Och blodvärden. Och andning. Och puls. Eller inget av detta, eller allt tillsammans.

Jag vet inte hur du tänker, men i alla fall för mig så faller det sig naturligt att tänka stort när man pratar om data. Hur kan man jämföra en persons data med uppgifter från en hel befolkning? Kan vi hitta mönster i den stora bilden – mönster som kanske är osynliga för människan, men som maskinen kan hitta…

Begreppet Quantified Self handlar om motsatsen till ivern att fokusera på stora samband. Ja, kanske inte motsatsen – men det handlar helt och hållet om att utgå från individen.

Man brukar prata om n = 1. Studien handlar om 1, om mig.

Quantified Self är en nischad folkrörelse, där individen mäter och följer upp sig själv. I många fall handlar det om hälsa – hur kan jag förbättra hur jag mår? – men i princip kan begreppet omfatta allt som varje enskild person vill (och kan) mäta. Och naturligtvis: man vill dra slutsatser av det man mäter.

Egenmätning kan vara att väga sig regelbundet och anteckna sin vikt på ett rutat papper. Det kan också vara att studera sin sömn (idag finns det många prylar som kan mäta hur du sover). Eller så är det att du skapar en systematisk bild över hur många e-brev du får, och vad du gör med dem.

Kärnan i Quantified Self är att reflektera över och analysera det du får fram. Självklart är det toppen att påverka sin situation baserat på det man lärt sig, men det får man så att säga ansvara för själv.

Den som vill kan mäta sig själv utan att bry sig om någon annan, men det finns också ett organiserat nätverk. De har en bra modell för hur man presenterar sitt ”projekt” för andra:

1. Vad har jag gjort?
2. Hur gjorde jag det?
3. Vad har jag lärt mig?

Det kan vara så enkelt som att jag har velat springa snabbare, och därför tränat på snabba intervaller. Jag har tränat i olika miljöer och antecknat resultatet. Slutsatsen är att det är bättre för snabbheten att träna i lätt uppförsbacke. (Om det nu är det jag kommer fram till.)

På konferensen QS15 i San Francisco avdramatiserade Shannon Conners vad egenmätning är:

Vi börjar mäta redan från babyåldern, när våra föräldrar skaffar en ”Mitt första år-bok”.

Vän av ordning kanske ojar sig över att detta med att mäta sig själv bara är ett exempel på hur en vilsen medelklass försöker skapa mening i sina meningslösa liv. Det kanske är sant, vad vet jag? Men så här tycker jag om egenmätning:

• Vi är fria att göra det vi tycker är intressant för oss själva.
• På samma sätt som att n = 1 är n = 1000. Den enskildes egenmätning har relevans när fler mäter samma eller liknande saker. (Inte bara då, förstås.)
• Den enskilde individens nyfikenhet och drivkraft kan inspirera till nya och hittills outforskade vinklar inom forskning, teknikutveckling – och samhället i stort.

Personligen har jag flera mätverktyg, framförallt aktivitetsarmband och appar. Jag använder dem självklart därför att jag är intresserad av hur de fungerar och jag jobbar med den branschen. Men egentligen är jag ganska ointresserad av min egen data. Långt mer intressant är hur andra har använt sin mätning för att nå nya insikter, hur reflektion kring ett problem många gånger leder till livsomvälvande lösningar. Det är därför jag följer de som är aktiva inom Quantified Self.

Som individ är man ju enskild, men inte ensam.