Webbplatsen som visar vägen till riksdagsvalet – och hur du kan lyfta ditt innehåll

Riksdagsvalet - villrådig? (foto: Fredrik Öhlander)

Riksdagsvalet 2018 står för dörren. Webbplatsen riksdagsval.info är ett ideellt projekt för att presentera partiernas politik, utan tevedebatternas pajkastning. Sajten är också ett utmärkt exempel för dig som kommunicerar på webben.

Känner du dig villrådig inför riksdagsvalet i höst? När man läser alla tvärsäkra inlägg på till exempel Twitter, så är det lätt att tro att alla människor har bestämt sig för vad de ska rösta på. Men i samtal med vänner och bekanta tycker åtminstone jag att det råder samma osäkerhet nu som annars.

Webbplats som hjälper dig att hitta ditt närmaste parti

För att hjälpa den som är osäker i sitt val, så har webbstrategen Pontus Vinderos tagit fram webbplatsen riksdagsval.info. Den presenterar vad de olika partierna tycker i centrala frågor, och utgångspunkten är framförallt en omfattande statsvetenskaplig rapport samt partiernas egna partiprogram. Syftet är att sakligt visa var partierna står för i olika frågor – och i vilken grad de är för eller emot detta. Riksdagsval.info uppvisar inga egna åsikter, men presenterar uträkningar och bedömningar baserat på sina källor.

Det handlar alltså om att visa var partierna står i till exempel en fråga som att höja eller sänka skatten. Är man för eller emot, i vilken grad och hur presenteras frågan i det egna partiprogrammet.

Riksdagsvalet – och inspiration för webbkommunikatörer

Men webbplatsen riksdagsval.info handlar i mina ögon också om mer än bara riksdagsvalet 2018. Sajten är nämligen ett utmärkt exempel på hur du som kommunikatör kan arbeta med ditt innehåll.

Bakgrunden till webbplatsen är att en privatperson, visserligen expert inom sitt område webbpublicering, ideellt har satt ihop en tjänst i ett väldigt konkurrensutsatt ämne. Dessutom väldigt kort tid innan själva ämnet är som mest aktuellt. Här finns ju minst två stora utmaningar för att bli hittad av de människor man vill nå – det finns ingen historia för webbplatsen och det finns få eller inga starka länkar till den. Båda är nyckelfaktorer för att sökmotorerna ska kunna bedöma om det här är en relevant webbplats eller inte.

Just därför är det intressant att studera riksdagsval.info (utöver att den faktiskt ger en bra bild av de politiska partiernas ståndpunkter). Webbplatsen har nödvändigheten som röd tråd, sajten helt enkelt måste fungera för sökmotorer – och besökare – för att ha en chans att slå igenom bruset.

Bra exempel för dig som hanterar innehåll på webben

Här finns mycket att lära för dig som vill nå människor med ditt innehåll:

  • Struktur. Du kan snabbt hitta innehåll baserat på ämne eller enskilt parti.
  • Gruppering. Innehållet presenteras i munsbitar, du får snabbt överblick över ett ämne.
  • Språk. Texterna är nedskalade till minsta nödvändiga omfång. Passar inte i alla sammanhang – men förvånansvärt ofta.
  • Tajming. Länkar, bakgrund, ”läs mer om…” dyker upp i de sammanhang där man behöver dem.
  • A-Ö. Besökare och sökmotorer är eniga – alla älskar innehåll i listor. Inte enbart, men att det finns en strukturerad förteckning över innehållet är guld värt.

Det finns säkert fler punkter att lyfta fram som är bra med innehållet och presentationen på riksdagsval.info. Kommentera gärna!

Foto: Fredrik Öhlander, Unsplash

Responsiv design och tillgänglighet handlar mycket om vad som funkar i mobilen

Johan Kling på Funka Nu (foto: Magnus Nilsson)

När du gör din webbplats responsiv så anpassas den och förändrar sig beroende på om den visas i en mobiltelefon, på en surfplatta eller på en vanlig stationär skärm. På så sätt gör du webben mer tillgänglig, men responsivt betyder inte automatiskt tillgängligt för alla.

Under eftermiddagen idag berättade Johan Kling om hur Funka Nu arbetar med responsiv design. Funka Nu är ett bolag med rötter i handikapprörelsen, och de är kända för sitt arbete med att granska och certifiera främst webbplatser som tillgängliga för personer med olika funktionsnedsättningar. Men Funka Nu arbetar också – bland mycket annat – med att själva utveckla webbplatser. Johan Kling är tekniskt ansvarig för denna verksamhet.

Detta är inget försök att återge allt som Johan berättade, men jag vill gärna förmedla några tankar som jag snappade upp under seminariet Responsiv design och tillgänglighet – hur gör man?World Trade Center i Stockholm.

Responsiv design är följsam design – precis som Barbapapa

På svenska rekommenderas begreppet följsam design, men eftersom vi som arbetar med webbutveckling har för vana att översätta engelska uttryck utan tanke på om det finns vettiga varianter på svenska så har ordet responsiv etablerat sig och används även utanför utvecklarkretsen. Och även om jag inte hittar ordet responsiv i någon svensk ordbok, så är det enkelt att förstå vad man menar – något som svarar på förutsättningar i sin omgivning.

Johan Kling jämför med sagofiguren Barbapapa och hans familj, en sorts mjuka varelser som anpassar sin form efter vad de behöver vara för stunden.

Responsiv webbdesign handlar alltså inte om att skapa en separat version av sin webbplats för t.ex. mobiltelefoner. En responsiv webbplats är en webbplats som anpassar sig efter vilken skärm den visas på.

Det krävs mer resurser för att bygga responsiv webb

Tror du att din webbplats kommer att användas mer eller mindre i mobilen framöver? Det är för de allra flesta av oss en självklarhet att tänka i mobila format. Men, beroende på målgrupper och användningsområden, det kan vara lika sannolikt att din webbplats besöks av någon som sitter framför en jättelik teve hemma i soffan. Att bygga responsivt handlar om att göra visningen så möjlig som möjligt i så många format som möjligt.

Det är en investering, men samtidigt är den faktiska kostnaden för att bygga en responsiv webbplats högre än att göra en traditionell, statisk webbplats. Johan Kling menar att det inte behöver röra sig om en stor skillnad, men man måste räkna med mer tid för planering och – framförallt – för tester.

Responsiv design kan göra din webbplats seg (helt i onödan)

Tekniken som gör det möjligt att ha en webbplats som anpassar sig innebär att mer data, mer information, behöver skickas till webbläsaren. Det kan göra besökarens upplevelse dålig och webbplatsen seg, särskilt när det rör sig om mobil webb. Men det går att undvika med planering.

Säg att din webbplats har en stor bild i toppen på förstasidan. På en stationär dator med hyfsat stor skärm vill du att den tar för sig av utrymmet, den kanske är viktig för besökarens känsla och intryck. På en mobiltelefon kanske det inte bara är så att du nöjer dig med en mindre upplaga av samma bild, här kan upplevelsen vara underordnad navigeringen – de flesta mobila besökare kanske snabbt vill ha tag i kontaktuppgifter. Den viktiga bilden blev plötsligt ganska oviktig.

Istället för att skicka versioner för små, mellan och stora skärmar till alla besökare kan du styra så att bara de filer och den data som i ögonblicket behövs skickas till mottagaren. Så slipper mobiltelefoner ”köra i sirap” och du visar respekt för att dina besökares mobila bredband faktiskt kostar pengar.

Tillgänglighet handlar än så länge mest om begriplighet

Ja, men hur var det egentligen med responsiv design och tillgänglighet? Jag fick intrycket att även tillgänglighetsexperterna Funka Nu just nu prövar sig fram, och att tillgänglighet i det här sammanhanget handlar mycket om att göra webbplatser begripliga i det lilla formatet. Men att det inte finns några självklara svar, än så länge. Och det kan jag tycka är lite skönt.

Vi måste testa helt enkelt. Bygga vidare på gamla sanningar om tydlighet, träffytor, förklarande texter… och testa.

Eller som Susanna Laurin, VD på Funka Nu, sa i sin inledning:

I och med smarta telefoner så är vi alla funktionsnedsatta, för vi surfar i så konstiga miljöer.

Och det sätter tillgänglighet på kartan på ett helt annat sätt än tidigare.

Länkar

Här är några exempel på webbplatser, som ur ett mobilt perspektiv diskuterades under seminariet:

Onödig byråkrati är ibland välkommen – om den passar den egna politiska färgen

Foto: Magnus Nilsson

Sparar man pengar genom att gömma pengarna i skogen? Synen på vad som är onödig byråkrati kan växla beroende på vad som passar den egna politiska åsikten. Då gäller det att kommunikatörerna orkar spjärna emot.

I Svenska Dagbladet den 17 oktober 2013 skriver Mattias Lundbäck under rubriken Onödigt högt pris för reformerna på ledarsidan om vilka signaler som – aktivt eller ej – utgår från svenska myndigheter. Lundbäck konstaterar att sjuktalen minskade under samma period som Försäkringskassan i media skildrades som brutala.

Mediernas rapportering bygger visserligen på enskilda fall, men tolkas av gemene man som allmängiltiga sanningar. Att människor undviker att sjukskriva sig i ett sådant debattklimat är inte konstigt.

Och på samma sätt som medborgarnas uppskrämda syn på det offentliga inverkar gott på statskassan, så – verkar Lundbäck tycka – bör det inte vara för enkelt att komma åt den allmänna skattkistan. Det börjar nämligen att bli för enkelt att vabba.

När myndigheten på stora annonstavlor talar om hur enkelt det är att vabba och att blanketterna har blivit enklare är detta något som påverkar attityderna till sjukskrivning – både hos handläggarna och hos allmänheten.

Utöver att det inte är samma sak att vårda sjuka barn som att sjukskriva sig, så måste jag – efter flera omläsningar – tolka Mattias Lundbäcks kolumn som att de offentliga medlen ska gömmas undan bakom höga trösklar och dimmig byråkrati.

Vilket dravel!

Antingen har man ett bidrag eller så har man det inte. Politiken bestämmer om det ska finnas ett bidrag eller inte, ibland också om hur det ska gå till att ansöka om detta. En myndighet ska inte spara pengar på att göra det omöjligt att söka ett politiskt beslutat bidrag.

När jag under några år var ansvarig för digitala kanaler på en statlig myndighet var det just sådana tongångar som kunde komma från ledarskribenter. ”Statskassans generositet vet inga gränser”, kunde det heta då vi redan på startsidan hade en genväg till den sektion där man kunde ansöka.

Organisationsbidrag var en av webbplatsens kioskvältare, då ska man som kommunikatör göra vägen dit enkel och smärtfri för användaren. Det handlar inte om politik, men på en ledarredaktion kan en tydlighet kring det förbjudna ordet bidrag påvisa generositet med detsamma.

Egentligen är det ju tvärtom. Om en bidragsgivare får in många ansökningar så är möjligheten att rätt ansökan beviljas större. Otydliga och tillkrånglade bidragsformer söks bara av den som har tid och ork att ta sig igenom en lång process (läs: en organisation som har anställda bidragssökare).

Jag vill inte att mina skattekronor ska gå till absurd byråkrati, de ska användas till bra saker. Vad tycker du?

Din hemsida måste ha utrymme för det viktigaste

En hemsida får inte vara så statisk att den inte kan lyfta fram det som är allra viktigast.

I natt har stormen Dagmar dragit fram över delar av Sverige, med många nedfallna träd som följd. Både tågtrafik och bilvägar har drabbats, något som gör att tågen inte kan ersättas av bussar – eftersom Trafikverket avråder från resa på vägar i de drabbade områdena. Tufft för många resenärer, som haft avsikten att lämna julfirande för arbetsdag.

Återigen står SJ i blickpunkten, eftersom det är deras tåg som inte kan åka. Stormen är självklart inte SJs fel, och det tror jag att resenärerna – hur hårt prövade de än är av SJs övriga problem – har förståelse för. I kvällens Rapport frågar reportern en kvinna som fastnat på Stockholms Central om just den saken:

Visst kan man ha förståelse om man blir informerad om vad som händer. (Citerat fritt ur minnet.)

Detta är centralt för vår upplevelse. Vi vet ju själva att saker och ting kan gå på tok, att händelser utanför vår kontroll kan ställa till det för oss. Vi förstår att en storm inte går att ro på och om Trafikverket avråder från trafik så är det av omsorg; därför att det är farligt. Men vi vill veta om det, vi vill få reda på det i rätt tid och på rätt sätt.

För SJ är situationen katastrofal. En yttre händelse har påverkat mycket stora delar av deras tjänst, de kan inte själva ta fram alternativ till den egna tjänsten – alternativen är stoppade av tredje part. Vad de kan göra, är att informera sina kunder om vad som händer. Och om inget händer – informera om det.

Vad hittar vi på SJs hemsida denna katastrofala dag? (Klicka här för att se en skärmbild från idag, 2011-12-26.)

Låt oss först konstatera att varje hemsida, startsidan på en webbplats, kan delas in i områden som har olika värde. Vad får störst utrymme? Vad är mest centralt? Vad syns på skärmen utan att man skrollar? Rent objektivt kan man – med tillgång till webbplatsens statistik – räkna fram hur stora värden varje prick på hemsidan genererar företaget (eller vilken skada den orsakar). På SJs webbplats är bokningsfunktionen helt central, tillsammans med inloggningsfunktionen för ”mina sidor”. Det verkar rimligt. Därutöver tycker jag att SJ prioriterar fel.

Idag skulle naturligtvis trafikläget vara i fokus. Och det finns en liten tarm i högermarginalen som informerar om detta. I konkurrens med en slider, ett utrymme för bannerannonser för att boka teaterbiljetter och annat i anslutning till sin resa.

Det är inget fel att göra reklam för relaterade tjänster och produkter. Men det måste gå att lyfta viktigare information, när det finns sådan. Låt marknadsavdelningen säga vad de vill om lönsamhet och ”tredjepartssamarbeten”.

Lyft det viktigaste. Se till att annat innehåll kan maka åt sig när du genomlever en kris. Gör det enkelt för den personal som är i tjänst att genomföra ändringarna.

Och vinn dina kunders förståelse.

Med bannern flyttade Karius och Baktus in på webben

Ingen vill ha dem. De gör mer skada än nytta. Banners är webbens tandtroll, som konstigt nog efterfrågas av många medarbetare.

Annonser på webben, banners, har funnits sedan mitten av 1990-talet och har sett ut och fungerat ungefär likadant sedan dess. Redan tidigt lärde vi oss att identifiera banners och det omedvetna hjälper oss att skärma av dem. Vi vill ha innehåll, inte reklam.

Banners är generellt en ganska dålig idé, även om det naturligtvis finns bildannonser som fungerar. Som driver trafik och som genererar affärer. Men om man säger så här: Google täljer guld med pennkniv utan att ta ett öre betalt för sin kärnverksamhet. Trots det: inte en banner så långt ögat kan se. Det finns ett sammanhang, inte minst därför att Googles föregångare, Altavista, vacklade ned i graven med ett moln av banners svävande omkring sig.

Gör inte innehåll till annonser

I tryckta tidningar finns det annonser. Därför att den som har något att sälja vill finnas i ett sammanhang där vi konsumenter har vår uppmärksamhet. Det är tidningens innehåll som är det centrala, annonsören kan bara hoppas på att få släppas in som en del i den där uppmärksamheten. Samma sak är det med annonser på webbplatser.

Jag har inget emot annonser. Men jag är i ett långsamt chocktillstånd över den befängda idén att den som äger innehållet, som har människors uppmärksamhet, publicerar delar av sitt eget innehåll som… annonser. Man flyttar självmant sitt värde från fokus till periferi.

Under de femton år som jag arbetat med webbplatser har detta varit den vanligaste önskan: ”Vi vill ha en banner på ettan”. (Tyvärr har jag väldigt sällan fått frågan: ”Kan du göra något på webben för att hjälpa oss med XYZ?”) Det är som att gå till läkaren och be henne fixa högerknät, oavsett vad du lider av.

Det vore skillnad om någon kunde peka på att banners generellt förbättrar resultat. Det är också ofta så, att personer som vill marknadsföra ”sina saker” med en banner själva ogillar banners – men har identifierat det ”som en bra sak” som ”man brukar ha”.

Letar du argument så rekommenderar jag Per Axboms artikel Högerkolumnen är ett svart hål för innehåll.

Nya typer av banners flyttar in

När jag var på en kurs 1998 pratade jag med webbansvarige på en av våra största humanitära organisationer. Han kämpade dagliga krig med olika avdelningar, som alla gjorde anspråk på utrymmet i högermarginalen. ”Vi måste ha en banner. Ungdomar gillar det”, var ett av många argument. Ingen verkade bry sig om den oglamorösa ytan med text i mitten av sidan. Där besökarnas uppmärksamhet finns.

Nu skriver vi 2011 och tyvärr har det väl inte hänt alltför mycket på dessa år. Det grafiska gränssnittet har moderniserats och stramats upp, men egentligen är vi kvar i ett ängsligt ingenmansland. Kanske har vi tappat några animerade ”giffar”, men istället har vi fått ”följ oss i sociala medier” och sliders; en sorts bildspel för innehåll. (Siffror som visar att sliders är en bra idé, tack!)

Mät och visa vad som fungerar

Inte alla orkar stå emot. Vill man som webbansvarig vara populär i korridorerna, så är det kanske nödvändigt att släppa in banners på ettan. Men omotiverat innehåll må göra kollegorna glada; det leder inte till resultat och det leder inte till nöjda besökare. Något som är extremt mätbart. Det är som att fylla skyltfönstret utan att bry sig om huruvida kunderna kommer in och handlar. Det är ett inifrån och ut-perspektiv som bottnar i att man inte ser webbplatser och intranät som en publicistisk verksamhet. Och det är ett vägval.

Dina kollegor köper inget på din webbplats. Dina kollegors intresse ska inte fångas på några få sekunder. Du ska inte ge en snabb bild av varumärket till dina kollegor. Webbplatsen vänder sig inte till dina kollegor.

Ställ in Google Analytics så att du får siffror på vad som fungerar och inte. Agera därefter.

Städa ut innehåll som inte ger resultat

När jag ser en högermarginal fylld med svårtolkade banners kan jag inte låta bli att tänka på Thorbjørn Egners klassiska saga om tandtrollen Karius och Baktus (utgiven första gången 1949). Efter att ha ställt till med maximal skada i pojken Jans mun blir de i bokens slut bortjagade av den rättrådiga tandborsten. Det är inte utan att man misstänker att Karius och Baktus flydde vidare och hamnade på webben.

Ingen vill ha dem och de gör mer skada än nytta. Banners. Kanske dags att plocka fram borsten och städa ut dem från din webbplats?

Så ger Facebook nya prenumeranter till ditt nyhetsbrev

Facebook kan vara rätt forum för att ge ditt nyhetsbrev fler prenumeranter. Svenskt Näringsliv satsar på en framträdande plats för det formulär som leder till prenumeration. Ett bra exempel, som också lider av några barnsjukdomar.

Det senaste året har företagens närvaro på Facebook exploderat. ”Människor är på Facebook och då måste vi också vara där” är ett mantra som trummats ut av oss som arbetar med digital kommunikation och man kan säga att den synen slagit igenom med dunder och brak.

När saker uppstår ”i all hast” och inte är direkt kopplade till strategiska beslut, så blir det lätt lite si och så. Många företags sidor (”pages” i Facebooks vokabulär) ger ett trevande intryck.

Och det kan vara gott nog. Om man sätter igång en process som (vare sig man vill det eller inte) är inriktad på att skapa relationer och inte tar hand om dessa – då är man fel ute. Men jag stödjer fullt ut viljan att testa och experimentera. Det är bara så man får reda på vad som fungerar och inte, just i det egna fallet.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv använder en framträdande del av sin ”Facebook-närvaro” till att få prenumeranter till sina nyhetsbrev.

Det är klokt av flera skäl. I ett strategiskt perspektiv så är det bra att säkra sina relationer i andra kanaler än just Facebook. Facebook kan ju komma att förändras – och användarnas beteenden kan komma att göra det – och därför är det bra att knyta kontakterna på Facebook också till andra kanaler.

Man ska nog göra det med försiktighet och med besökaren i tanke. Det får inte bli ett självändamål att hitta intresserade genom Facebook och locka dem vidare till platser som man själv äger och kontrollerar. Det kommer att slå tillbaks på en själv.

Utan att ha sett någon statistik bakom Svenskt Näringslivs sida på Facebook (vilket avgör om det är bra eller dåligt att göra så här), så tycker jag spontant att det är ett vettigt försök. Organisationen har redan ett eller flera nyhetsbrev; det är bra att använda det innehåll som man har och skapa en ”buzz” omkring det.

Tyvärr gör Svenskt Näringsliv några ganska ordentliga, men lättåtgärdade, fel på sidan.

För det första är formuläret lite rörigt och omständligt. En gyllene regel i sammanhanget är att fråga efter bara det som behövs för att kunna få nyhetsbrevet, dvs. en e-postadress. Namn kan vara okej, både ur avsändarens och mottagarens perspektiv, men därefter bör man hålla fingrarna i styr och avstå från att fråga efter bostadsort osv.

Om fler och mer detaljerade uppgifter ger ett ökat värde till relationen, så finns det inget som hindrar att man frågar efter det senare. Eller ännu hellre, och smartare, skapar ett flöde som gör att mottagaren själv vill ange fler uppgifter.

Det andra är att man i formuläret kan ange vilka delar av nyhetsbrevet (eller nyhetsbreven som det faktiskt verkar vara) man är intresserad av.

Om mottagaren själv ska segmentera utskicket, så krävs det en stenhård logik i uppställningen. Äpplen, bananer, päron är ett logiskt urval. Det är inte alternativen som Svenskt Näringsliv ger mig:

  • Nytt från Svenskt Näringsliv
  • Europanytt
  • Nytt från Skola & Näringsliv
  • Urban Direkt
  • Aktuellt om företagsklimat
  • Nyhetsbrev från Företagsjuridik
  • Sällskapet Politik & Näringsliv
  • Arbetsmarknadsnytt Europa
  • Nytt om lön
  • Nytt från Svenskt Näringsliv Väst
  • English newsletter

Det här är ett förvirrande smörgåsbord som mest avslöjar att organisationen skulle behöva en strategi för sin flora av nyhetsbrev. Längre ned på sidan (”below the fold” som det heter på designerspråk) finns exempel och förklaringar på vad de olika breven innehåller och hur ofta de publiceras. Jag tycker inte att de bidrar till att skapa klarhet, inte i det här sammanhanget. Mitt råd: Förenkla formuläret och fokusera på ett brev eller på ett brev med individuella ämnesval.

Min tredje anmärkning rör interaktionen, det som händer när jag fyllt i formuläret. Det här är en ganska allvarlig brist, som behöver fixas så snart som möjligt.

När jag klickat på Skicka så får jag en bekräftelse på att min prenumeration registrerats. Problemet är att den bekräftelsen finns på Svenskt Näringslivs webbplats och har organisationens grafiska identitet. Plötsligt har jag alltså lämnat Facebook.

Om jag nu som smått förvirrad besökare letar efter en väg tillbaks, så kanske mina ögon fastnar på länken ”Till hemsidan”. Det kan ju betyda mycket, men kanske detta betyder ”tillbaks till hemsidan Facebook, där jag ju var”. Tyvärr inte. Till hemsidan betyder i det här fallet Svenskt Näringslivs hemsida.

Om jag möter människor i andra miljöer, så måste jag vårda det intresse och den relation som skapas i den miljön. Det här är naturligtvis galenskap och antagligen ett olycksfall i arbetet, snarare än ett medvetet val från Svenskt Näringsliv.

Avslutningsvis: Även om jag ägnat många rader åt att anmärka på exemplet, så tycker jag att intentionen är bra och att detta är väl värt att testa hos andra.

Dela gärna med dig av dina erfarenheter!

Skärmbilder

Tack

Tack till Sara Öhman, som tipsade om fliken Nyhetsbrev på Svenskt Näringslivs Facebook-sida.