Alla talar om sociala medier, men de svenska partierna har långt att gå från snack till verkstad. Med bara ett år kvar till nästa val, så är partiledarna i det närmaste osynliga.
I den gångna helgen uppmärksammades att det nu är ett år kvar till riksdagsvalet. Kampanjgeneralerna borde stå laddade, strategierna borde vara färdigputsade och arbetet borde vara i full gång. Det man sår idag påverkar i allra högsta grad vad man kommer att kunna skörda om ett år.
Men hur står det till egentligen? Har partierna hakat på hypen med sociala medier? ”Sociala medier avgjorde valet”, står det i Svenska Dagbladet angående Jens Stoltenbergs aktuella framgångar i Norge. Det här måste väl våra partier haka på?
Helt ovetenskapligt gav jag mig ut på jakt efter det partipolitiska engagemanget i sociala media. Jag tar Twitter som främsta exempel, eftersom det är det verktyg som varit mest omsusat det senaste halvåret.
Lars Ohly talar genom sin pressekreterare
Lars Ohly har en bildblogg, där hans vardag skildras av pressekreteraren Kristoffer Housset. Länkar till blogginläggen publiceras också på Twitter. Så här kan det se ut:
Lasse talar på den rödgröna dagen i Kungsträdgården: Dela/spara
Vilken bild ger det av Vänsterpartiets politik? Utöver att det känns ogenomtänkt, så är det opersonligt och anonymt. För ett litet parti, som dessutom balanserar på fyraprocentsspärren, kan en aktiv och tydlig profil på nätet fälla avgörandet.
Socialdemokraterna är på, men Mona är av
Socialdemokraterna är tvetydiga. Själva partiet är fullt rustad med Googlekartor och flöden i alla tänkbara kanaler, men partiledaren Mona Sahlin – som kritiserats för att vara för anonym – skrev sin senaste tweet den 8 augusti, och innan dess på europavaldagen den 7 juni. Det är häpnadsväckande. Självklart behöver inte Mona vara synlig på just Twitter, men partiet har själva valt att lyfta fram hennes tweets på den centrala webbplatsen.
Partiet förtjänar ett hedersomnämnande för en detalj: I den officiella Twitter-profilen anges vem som har hand om flödet; ”Uppdateras av @johansbuzz”. Det ökar trovärdigheten och ger mänsklighet till partiapparaten.
Socialdemokraternas strategi verkar ambitiös, men är inte i praktiken synkroniserad med partiledaren.
Miljöpartiet är både synliga och osynliga
Miljöpartiet de gröna har en vaken Twitterprofil för själva partiet, men jag hittar inga för språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Maria är synnerligen aktiv både i sin blogg och på Facebook (i båda fallen borde en koppling till Twitter vara en enkel match), men hennes kollega är förvånansvärt osynlig på nätet.
Maria Wetterstrand känns personlig och engagerad. Peter Eriksson är frånvarande. Det kanske finns en tanke med det?
Göran Hägglund är bäst i klassen
Annat är det hos Kristdemokraterna. Redan på förstasidan på partiets webbplats visas Göran Hägglunds Twitterflöde. Göran är dessutom aktiv på riktigt; han deltar i diskussioner och svarar på inlägg. Flödet har också kopplingar till Facebook, men Göran litar inte bara till automatik utan verkar i båda kanalerna. Görans Twitterprofil går i rosa och blommigt, vilket känns lite oväntat och befriande. En överraskning och ett solklart omdöme: Bäst i klassen!
Ingen inspiration hos Centern
Centerpartiet har ett pliktskyldigt Twitterflöde, som till största delen innehåller pressmeddelanden om alla bra saker som regeringen gör. Detta länkas ofta från partiets Facebook-sida. Det är varken inspirerat eller inspirerande, men jag kan förstå att det är svårare att kampanja i regeringsställning än i opposition.
Partiledaren Maud Olofsson har inte ens en profil på Twitter.
Nattsvart hos Folkpartiet
När det gäller Folkpartiet kan man konstatera att de måste börja jobba på fler fronter. Till att börja med: Heter partiet Folkpartiet, Folkpartiet Liberalerna, FolkpartietLiberalerna eller Folkpartiet liberalerna? Alla varianter förekommer på partiets webbplats. För det andra: Det här med snyggt och inte är ju en smaksak, men många detaljer på deras webbplats får webbutvecklaren i mig att rysa. Partiet har helt klart hamnat på efterkälken.
Ryser gör jag för övrigt också av partiledaren Jan Björklund. Han stirrar buttert på mig som vore jag ertappad för snatteri. Twittrar gör han minsann inte. Någon har däremot lagt upp en falsk profil med inlägget ”Undrar om någon märker om jag röstar på Piratpartiet?”.
Det är mycket roligare än det riktiga Folkpartiet.
Förvånansvärt lite Twitter med Moderaterna
Moderaterna var tidigt ute med webb 2.0 – främst genom utrikesminister Carl Bildts blogg, Alla dessa dagar, som är en av landets mest lästa. Konstigt nog är partiet inte lika vaket på t.ex. Twitter och något flöde från partiledare Fredrik Reinfeldt hittar jag inte.
Självklart är det ett val man kan göra. Att statsministern inte har tid att driva kampanj samtidigt som han ska leda regeringen är inget att förvånas över. Frågan är vad denna tystnad bygger för grund när det väl är dags att skriva in ordet kampanj i den traditionella kalendern. När partiet tycker att det är dags att hämta hem människors engagemang, så kanske detta engagemang inte finns.
Partierna är inte med i matchen
Resultatet av denna snabba genomgång förvånar mig. De svenska riksdagspartierna har nära följt Barack Obamas framgångsrika valkampanj, det vet vi. Och jag trodde verkligen att våra riksdagspartier hade svalt hela betet med sociala medier vid det här laget. Så är det inte alls, de flesta är inte ens närvarande med annat än den vanliga trötta megafonen. Pratar vi sociala medier och möjligheten att vara en del av människors engagemang, så har våra partier inte kommit in i matchen. Frågan är om de ens är på väg till träningen?