Göm inte besticken – den svenska webben fyller tio år

Bestick (foto: Liz Jones)

Den svenska webben fyller tio år. Idag är webben ett självklart arbetsredskap, men samtidigt känns bristen på tanke och riktning bedövande. Varför gömmer de besticken?

När man arbetar med något är det lätt att ryckas med i önskan att göra något unikt, något eget… ja, kanske rent av något som ger efterföljare. Man blir rikslikare och får stå staty på torget i födelseorten.

Men det är sällan de där – som man gärna inbillar sig i alla fall – nytänkande och briljanta förändringarna är välkomna. Dels därför att människan inte är så förtjust i förändring, dels därför att det är få av oss som begåvats med en skarp uppfinningsförmåga. Det låter nedslående; själv är jag ganska tacksam för att inte leva med kravet på att vara unik, att hitta på det där »geniala« hela tiden.

Restaurang på stan är inte restaurang på webben

I webbens barndom, alltså för ungefär tio år sedan, hade webbdesignern David Siegel stor genomslagskraft. Han kom med ett nytt tänkande och ifrågasatte de fyrkantiga och statiska sajterna. Istället för att låsa in sig i tekniska begränsningar, så skulle webben vara precis som i »verkligheten«. Man skulle lockas in på en restaurangs hemsida med samma metoder som i vardagen… Du står utanför och tittar på menyn, du känner dofterna smyga ut genom dörren, du kikar in; det ser trevligt ut, du lockas in…

Det låter som en bra tanke, men det var tyvärr ett missfoster till metafor som gav oss rader av sajter med komplicerade och ogenomträngliga passager av atmosfärer, transporter, gateways… som tog tid, irriterade och kostade pengar. Till ingen nytta.

Folk försökte skapa nytt, försökte vara nya, spännande, heta. Men de hade inte tänkt igenom varför, de bara skapade och det blev pannkaka. Roligt för de som gjorde, tråkigt för de som skulle använda (och vände i dörren). Och inte bra för affärerna.

Åter till exemplet restaurang. Det vi upplever som trevligt med en restaurang när vi är där som fysiska personer och när vi besöker deras webbplats är – och förblir, i den dimension vi idag känner – helt skilda saker. Det är ingen mening med att försöka direktöversätta atmosfärer, dofter, känslor till webbsidor. Vad många gör när de försöker »förhöja« besökarens »upplevelse«, det är lika spännande som att gömma besticken.

När du går på restaurang, så vill du säkert gärna bli positivt överraskad av maten, av servicen, av det personliga bemötandet. Men ingen blir imponerad av att kyparen gömt besticken på ett »spännande« och »nytt« ställe.

Ibland måste man anpassa sig efter helmossiga principer, helt enkelt därför att besökarna har vant sig vid de helmossiga principerna. Låt folk utföra det de ska. Förvirra dem inte. Göm inte besticken.

Tio år på webben är mycket lång tid

Första gången jag yrkesmässigt var involverad i ett webbprojekt var, tror jag, 1995. Året innan hade internet varit det stora samtalsämnet i USA, och nu hade turen kommit till »lilla Amerika«. Ingen ville hamna efter, ingen ville verka töntig. Alla ville hänga med. Och ingen hade en enda aning om vad det handlade om. Absolut ingen.

När jag tittar tillbaks på den här tiden, så slår det mig hur avlägsen den känns. Tio år. Det är inte mycket i andra sammanhang, men den svenska webben är ungefär så gammal.

För tio år sedan pratade man fortfarande om Gopher. Folk funderade på att öppna BBS:er, det skrevs att man kunde tjäna massor på dem. Lyckades man logga in på Svenska Dagbladets webb med sitt fjortontusen-någonting-modem så var man kung… Och Spray var fortfarande ett källarföretag som designade hemsidor till företag som Trygg-Hansa. Som var villiga att betala dyra pengar. Resultatet var värdelöst, riktigt värdelöst.

För ingen visste vad de höll på med. Inte jag och ingen annan.

Mycket har hänt sedan dess. Jag tycker personligen att man kan se ett trendbrott kring 2002. Då slutade internet att vara modernt i Sverige. Då var tillräckligt många påkopplade, tillräckligt många hade tröttnat på trams, tillräckligt många var vana med att ha webben som arbetsredskap… för att man skulle börja ställa krav. Från det valhänta, tveksamma, nöjda-med-att-det-finns-i-alla-fall kom önskemål, förväntningar, krav. Varför finns inte det på er sajt? Jag letar efter det, varför hittar jag inte det? Någonstans kring 2002 – sent, men ändå – blev webben något som utför något för några (eller snarast många).

Bra, tycker jag.

Men fortfarande ser man usla sajter. Du ser de varje dag. Och så kommer det att förbli, eftersom webben är en öppen värld där nybörjare möter ålderman, hantverkare möter slagverkare, popsnöre möter kotknackare… Det finns inga måsten och inga krav. Det som ständigt förbryllar är hur många professionella företag och organisationer som fortfarande inte har en tanke med sin webbplats. Och tycker att det räcker med att någons svåger, som är »jätteduktig på data«, fixar ihop ens ansikte utåt.

Mest förvånande är det hur många som fortfarande gömmer besticken under bordet.

Foto: Knives, forks and spoons av Liz Jones, Flickr (CC BY 2.0)

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.