Almedalsveckan 2020 är inställd och gatorna i Visby är jämförelsevis tomma. En del organisationer har valt att genomföra sina evenemang digitalt istället. De flesta har valt den enkla vägen och missar det som är intressant med Almedalen.

Idag skulle Almedalsveckan inledas. Politikerveckan eller kort och gott Almedalen är en unik företeelse, där väldigt många inom svensk politik och samhällsbygge samlas i Visby i brytpunkten mellan juni och juli.

Med åren har det blivit en allt mer upphaussad institution. Det blir dyrare och svårare att hitta boende och lokaler. ”Alla” känner att de ”måste” vara närvarande, även om syfte och mål ibland kan tyckas väl diffust. Samtidigt som Almedalsveckan fortsatt att representera något ganska unikt i världen – en hyfsat informell och avslappnad mötesplats för samhällets olika aktörer, makthavare såväl som relativt maktlösa.

Under de senaste åren har jag av olika arbetsrelaterade kopplingar varit i Visby under Almedalsveckan. Det har varit med projekt som Dagens patient, Snackverkstan och Almedalen Digital. Och för jämförelse har jag diskuterat frågan med bekanta som varit här i många, många år.

På grund av den pågående pandemin är den officiella Almedalsveckan inställd 2020. Några organisationer, som hade planerat att vara på plats sänder istället sina evenemang på nätet.

Minglet är borta, men seminarierna består.

Fel väg, tänker jag. Det kanske sämsta med Almedalen är – i mina ögon – formatet med 5-7 personer som i ett panelsamtal på en halvtimme ska gå igenom de perspektiv på en fråga som personerna antas representera. Ofta hinner man inte mycket mer än presentera deltagarna förrän det är över. Det är artigt och trött och leder ingenstans.

Den andra sidan av Almedalen – minglet – är det som gör hela fenomenet så hånat av gemene man. Det finns ju en allmän tro att Almedalsveckan är ett enda långt rosédrickande ryggdunkande där politiker och tjänstemän låter sig duperas på din bekostnad. En bild som media inte lyfter en millimeter för att nyansera, får man nog tillägga.

Men mötet, inte egentligen programpunkterna, är det som ger Almedalsveckan värde.

Mina erfarenheter är dessa:

  • Man får ut mest av Almedalen om man lyssnar mer än man pratar.
  • Det är mellan programpunkterna som man träffar människor som man aldrig skulle träffa annars – mingel är ett exempel på möjliggörare, men det finns fler.
  • De flesta som är i Almedalen har råd att köpa ett glas rosé för egna pengar, jag tror inte att det är goodiebags som drar.
  • Almedalen är ett stort LinkedIn-lajv, du har inte råd att göra bort dig inför alla i yrkeslivet. De flesta tar det lugnt med festandet.

Även om jag själv fäktas för digitaliseringens förtjänster – förstås – så är det ju de informella, ögonöppnande och kontaktskapande förtjänsterna med Almedalen som är svårast att digitalisera (men långtifrån omöjligt).

Jag hoppas att Almedalsveckan reser sig och kan genomföras på plats nästa sommar. Det vore toppen om fler arrangörer satsade på kvalitet istället för trött närvaro, ”för att man måste vara där”. För visst hittar man guldkorn i alla diskussioner. Personligen har jag fått nya insikter särskilt kring hur långt fram delar av svensk industri och akademi ligger. (Och tyvärr också att i sjukvårdspolitik och sjukvårdsstyrning tuggas samma luft om och om igen.)

Det jag hittills lärt mig av att vara i Almedalen tror jag inte att jag hade lärt mig annat än att vara just här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fem × 1 =

Back to Top