Fildelning förutsågs för femton år sedan, men inget har hänt

Det gick att förutse fildelningen för femton år sedan. Men skivbranschen har inte lyckats med uppgiften att sälja musik på nätet. Med lagboken försöker man städa upp efter sitt eget haveri.

Någon gång 1993 eller 1994 höll den brittiske popartisten Momus (bilden ovan) en föreläsning i källaren på restaurangen Hannas i Stockholm. Marcus Törncrantz, manager för rockbandet bob hund, hade bjudit in honom och han hade fria händer att prata om vad han ville.

Momus resonerade över musiken i framtiden. Han menade, i mitt minne, att mellanleden mellan musiker och lyssnare skulle försvinna. I framtiden skulle det inte finnas skivor. ”Om jag gillar en låt från Japan och några från Brasilien, så hämtar jag dem på datorn och sätter ihop min egen skiva”. Ungefär så. Bolagen, distributörerna och butikerna skulle komma att spela ut sin roll.

Det här var alltså i början av 90-talet och jag fattade ingenting.

Nu förenklar jag för mycket, men problemet är att det nu är 2009 och att bolagen, distributörerna och butikerna fortfarande inte fattar någonting. Branschen har gått över till digitala produkter, men struntat blankt i att skapa en fungerande digital distribution.

Kunde Momus tänka sig detta scenario måste andra i musikbranschen haft möjlighet att resonera på samma sätt. Hur ska vi sälja våra produkter i framtiden? Den frågan hade bolagen, distributörerna och butikerna behövt fundera över tidigt. Men man har fortfarande inget bra svar.

Skivbranschen har själva bäddat för situationen.

I andra branscher försöker man ligga steget före; arbeta med innovation och kanske påverka konsumtionsbeteenden i önskvärd riktning. Men skivbranschen har först gjort ingenting, sedan väntat, sedan gjort ingenting, sedan avvaktat och nu försöker man med lagboken städa oss tillbaka i tiden.

Jag tror inte att det går.

{ Uppdatering } I Dagens Nyheter den 26 juli 2009 intervjuas Thomas Johansson från konsertarrangören Live Nation. Han har en evighetslång erfarenhet från musikbranschen och säger:

… I längden måste man kunna musik för att lyckas i den här branschen. Och där har skivbolagen gått vilse. De brydde sig inte om musiken.

Det tråkiga är att det är upphovsmännen och artisterna som får lida. Det är ju inte så att människor tröttnat på produkten; musikintresset är större nu än någonsin. Det verkar inte heller vara så att det handlar om betalningsvilja; konsertbiljetter är dyrare nu än någonsin, men går åt som smör i solsken.

Hur ser ”den andra sidan” på saken? Jag har följt debatten och försökt att hitta starka argument hos dem som förespråkar fri fildelning.

Många menar att upphovsmän och musiker måste hitta nya affärsmodeller. Visst, men jag tycker att det måste få ske på deras egna villkor. Varför är det okej att inte betala för en skiva, men okej att betala för en t-shirt med bandets namn? Varför är det okej att inte betala för musik, men okej att betala för bredband?

Det kan ju inte vara så att allt som går att distribuera mellan datorer ska vara gratis, medan stora tunga saker ska kosta pengar.

Jag tycker att de som är för fri fildelning ofta sveper med bekväma argument. Man tar alltid de största bolagen som exempel och det är alltid Per Gessle som inte behöver mer pengar än han redan har. Det här är en argumentation som inte har med verkligheten att göra och som ligger väldigt nära den ”kungliga svenska avundsjukan”. Är det bara okej att bli rik på lotteri?

Kompositörer och musiker måste få betalt för sitt verk och för sitt arbete. Jag tror att de flesta tycker att en musiker ska ha betalt på samma självklara sätt som man ger en lokförare betalt. Och skivbranschen måste möta konsumenternas behov, där konsumenterna finns.

Just nu känns det som att en lösning är avlägsen, men ingen tjänar på den pajkastning och skyttevärnsdiskussion som pågår. Och som gör att tiden bara går.

{ Uppdatering } I februari 2011 spelade Momus åter i Stockholm, denna gång i Södra Teaterns bar och spelningen recenserades i Dagens Nyheter av tidningens medarbetare Po Tidholm. Det visar sig att han var med på – och också rapporterade från – Momus föreläsning. Han citerar också sin egen artikel från DN den 14 mars 1994:

I framtiden, när allting blivit digitalt och tillgängligt för alla, kommer opinionsbildningen att skötas av folket självt. Medier och skivbolag säger nu till konsumenterna vad de ska konsumera, i framtiden kommer musiken att skänkas till oss likt ett kassettband med bästa vännens favoritlåtar. Men blandade av någon anonym person med tillgång till en databas.

Länkar

Comments

  1. JET

    Men ska de kunna *kräva* att få betalt? Att man tar de stora bolagen och stora artisterna som exempel beror ju på att det faktiskt är de enda som egentligen förlorar något på att fildelningen är så utbredd. Det visar alla undersökningar i ämnet – och de visar även att precis alla andra tjänar på det.

    Så jag förstår faktiskt inte var problemet ligger, annat än i att artister inte kan just *kräva* att få betalt för precis varje person som tar del av deras verk. Men så har det alltid varit. Även om det potentiella gratiskonsumerandet har blivit enklare och kanske mer utbrett så har det alltid varit full möjligt att vara väldigt aktiv kulturkonsument utan att spendera en spänn om det är det man verkligen vill.

    Expansionen av mitt musikintresse bygger till 90% på kassettkopior av vinylskivor (och senare cd-r-kopior av cd-skivor). Inte för att jag aldrig köpte skivor, men för att jag annars knappast hade haft råd att upptäcka artister jag inte redan kände till och tyckte om. Jag kan nog kallt säga att allra högst 5-10 procent av artister jag numera älskar är såna som jag upptäckt via direkta skivinköp eller kanaler som radio och tv.

    Okej, nu har gratislyssnandet, -tittandet och -läsandet haft väldigt lång tid att få rot som beteende, så det kommer att ta lite tid att vända den trenden även om mediebolagen imorgon anpassar sig till att internet finns. Men det är som sagt helt och hållet deras eget fel, och de får stå sitt kast.

    För det går alldeles utmärkt att konkurrera med gratis, och det gör man med goodwill och bekvämlighet. Svårare än så är det faktiskt inte.

    Vem som helst som är det minsta driftig och smart kan tjäna pengar på att ha ett par tusen fans, och den som inte kan dra ihop en sådan skara på en kommunikationskanal som når bokstavligen miljarder människor är nog helt enkelt inte tillräckligt intressant som kreatör.

    De som förlorar allra mest är såna som inte har särskilt inbitna fans, utan vars verk slentriankonsumeras av en halvintresserad massa (så jag förstår verkligen Niklas Strömsteds oro), medan de som är nischade och väcker mer inbitet intresse kan tjäna mer än någonsin.

    Senast jag diskuterade ämnet med just Momus nämnde han att han i princip tjänar mer på sin PayPal-knapp än han gjorde under hela tiden på Creation och Cherry Red (jag tror Grand Magisterys avtal var/är väldigt kreatörvänligt) . I julas lade han förresten upp alla sina Creationskivor gratis på sin blogg och noterade att folk visst gärna fick donera via PayPal, men att de inte behövdes, då de skivorna redan hade betalat sig.

    Jag tror att man måste sluta se musikfilen som en handelsvara (vilket den ju inte är, eftersom jag inte kan sälja den vidare när jag tröttnar på den). Därmed inte sagt att man inte kan eller ens ska sluta be folk att betala för det de konsumerar och tycker om – men man kan inte *kräva* det, för enda sättet att se till att kravet efterlevs är att införa en övervakning som har enormt skadliga bieffekter.

    Man måste göra det enkelt för folk att betala, enkelt för dem att få den produkt de vill ha (jag skulle t.ex. gärna betala en månadsavgift för att få The Daily Show direkt till min hårddisk utan att behöva jaga torrents) och få dem att vilja betala genom att odla sin kund-/fankontakt. För de upphovsmän som inte klarar av att göra det själva har skivbolagen (eller någon mer tidsenlig motsvarighet) en funktion att fylla, så det behöver inte handla om bara artister och fans, utan det finns fortfarade rum för mellanhänder, bara inte av samma sort som förr.

    Men vi konsumerar mer kultur – och lägger mer pengar på det – än någonsin förr, så jag förstår faktiskt inte varför artister *måste* få betalt. De *borde* få det, och det gör många också (googla Amanda Pamer eller Jonathan Coulton).

    ”Fildelningens faror” är en skendebatt. Den utgör inget hot för lejonparten av alla artister och upphovsmän, och inte heller för konsumenter eller samhället i stort.

  2. Momusfan

    Vilken häftig profetia av Momus! Finns det några bilder/inspelningar från hans föreläsning på Hannas?

  3. Hehe, man får betänka att detta är långt före mobilkameror och Youtube. Eftersom vi var färre än tio i publiken vågar jag nog svära på att det inte finns något dokumenterat.

    Momus insisterade – med ett snett leende – på att använda overheadapparat men jag kommer inte ihåg vad han visade där (om ens något).

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.