Att annonsera på Facebook är en bisarr cirkus som riskerar att skada användarupplevelsen

Meddelande om att annons fått nej av Facebook

Facebook gör tummen ned för annonser som strider mot företagets regler. Men Facebook silar och sväljer med helt obegriplig logik. Något som i längden drar ned användarupplevelsen.

Om du arbetar inom PR, media eller har en Facebook-sida för ditt punkband, så har du säkert kommit i kontakt med att annonsera på Facebook. Och har du bara ett konto på Facebook, så har du ju sett annonserna – en del är relevanta och verkar riktade till dig och dina intressen, medan andra är illa översatta, irrelevanta och direkt usla.

Om en annons på Facebook är dålig, så är det ju inte Facebooks fel. Men Facebook granskar alla annonser innan de publiceras (antingen av en människa eller – antar jag – en maskin), och många av de annonser som syns i mitt flöde får åtminstone mig att fundera på var gränsen går. Det rör sig bland annat om rejält lättklädda kvinnor, som påstås ha ”sett mina foton och är intresserade av att träffas”.

Nu vet jag hur man får en annons underkänd, i alla fall i ett scenario. En annons får, enligt Facebooks regler, inte innehålla bilder med mer än 20 % text.

Den aktuella annonsen är ett inlägg som tipsar om den skivförsäljning som Portabla Media driver genom klubben och webbtidningen Sunkit, som jag var med om att starta. Den bild som automatiskt genereras i inlägget är Sunkits logotyp. Som tydligen består av mer än 20 % text.

Ja, det är ju en logotyp. Vad säger Facebook om företag som har rena ordmärken som logotyper? Och vad är problemet?

Det här spelar ju mindre roll, både i princip och för mig som vill annonsera. Men det som gör Facebooks regler helt absurda är att den flod av annonser med nästintill nakna kvinnor – och andra tveksamheter – inte blir stoppade. Det är också detta som får flest kommentarer i mitt flöde. Och negativa synpunkter på de annonser som visas faller ju tillbaks på Facebook som upplevelse.

 

Trött på reklam? Sveriges Annonsörers drömresa går till Nordkorea

Sveriges annonsörer Nordkorea

Med Nordkorea som exempel vill intresseorganisationen Sveriges Annonsörer visa att reklamen är mänsklighetens bästa vän. Kampanjen är så självupptagen att den helt missar målet. Och hur var det egentligen med det reklamfria Nordkorea?

Idag inleder Sveriges Annonsörer, en intresseorganisation som kallar sig ”marknadschefens bästa vän”, en kampanj för att visa reklamens betydelse för… ja, allt, verkar det som.

Reklamen är nämligen mycket viktigare än många tror. Den är en förutsättning för demokrati och yttrandefrihet, likväl som ett verktyg för att skapa jobb och välstånd.

Kampanjsajten ska ge svar på tal när okunnigt folk klagar på reklampauser i filmer:

Det är inte alltid lätt att hitta de klara beskeden och tydliga argumenten just när man behöver dem, när man vill förklara reklamens betydelse. Därför finns nu de flesta samlade här, på en plats. Här rätas alla frågetecken ut.

Sveriges Annonsörer väver sin kampanj kring en tävling – Trött på reklam? Vinn en drömresa till Nordkorea – där man kan tävla om att få besöka den kommunistiska diktaturen Nordkorea, ”landet utan reklam”. Annonsen i Dagens Nyheter idag visar en vy över vad jag antar ska vara den urtrista huvudstaden, och bildtexten förtydligar: ”Pyongyang, Nordkorea. Inga spår av reklam så långt ögat når!”

Spontant tycker jag att kampanjen klafsar spikrakt ned i ett riktigt gyttjigt dike.

1. Reklam kan behöva försvaras, på goda grunder. Många människor ser inte sambandet mellan reklam och medfinansiering och jag hör ofta synpunkten att varor blir dyrare av reklam (”XYZ skulle ju vara billigare om de inte gjorde så mycket reklam”). Men om man ska argumentera för en sak, så måste man göra det utifrån mottagarens perspektiv och inte från avsändarens. Sveriges Annonsörer, ”marknadschefens bästa vän”, är så påtända av sin egen och sitt ärendes förträfflighet att inte ett enda frågetecken rätas ut. Det blir helt enkelt ointressant att lyssna på den som bara har öron för sina egna idéer.

2. Det är amatörmässigt att plocka fram den enklaste antites som man kan komma på. ”Vill du ha det som i Nordkorea” är en debattvinkel som borde slängas på samma sophög som ”det här är precis som Hitler gjorde”…

3. Reklamfritt i Nordkorea? Vänta, är det inte precis tvärtom? Nordkorea är ju tapetserat med det vi vanligen kallar propaganda, reklam för regimen. Sveriges Annonsörer har både fel (Nordkorea är inte reklamfritt) och kopplingen mellan reklam och hjärntvätt blev plötsligt inte så… genomtänkt kanske.

4. Jag är kanske överkänslig, men känns det ändå inte lite kränkande mot den nordkoreanska befolkningen? Först får man leva under oket av en snurrig enpartistat, sedan raljeras det över detta faktum i en annonskampanj i Sverige… för annonser. Jag kan bara tala för mig själv, och jag tycker att det ger en mycket märklig bismak.

Sveriges Annonsörer må ha rätt i sak, åtminstone delvis. Det är till och med så, att jag håller med om grundanslaget i vad de vill säga. Men utförd på allra sämsta sätt gör Sveriges Annonsörers kampanj det egna uppdraget en rejäl otjänst.

Länkar och filer

Klotter är kommentarer – sociala medier gör mänskliga beteenden digitala

Valaffisch från valet 2009 till Europaparlamentet (foto: Magnus Nilsson)

Det talas väldigt mycket om webb 2.0 och sociala medier. Men egentligen är det inte mycket som är nytt. Vanligt mänskligt beteende har flyttat in i datorerna. Klotter är kommentarer.

Det stundar val till Europaparlamentet, och fokus i mediebranschen ligger på hur väl de svenska partierna lyckas härma Barack Obamas kampanj (som jag skrivit om i inlägget Obamas kampanj vann på att göra tvärtom). Och huruvida detta är bra eller dåligt.

Men bortom datorerna, nätverken och den självspeglande mediebranschen pågår valkampanjen också i det som brukar kallas verkligheten; på gator och torg. I Stockholm är det fullt med valstugor och valaffischer. Även här pågår webb 2.0. Och, ärligt talat, inte är det mycket som är nytt under solen.

Christoffer Järkeborn har fått djävulshorn.

Christoffer Järkeborn har fått djävulshorn.

På en affisch med Marit Paulsen har någon skrivit ”gnällspik”. Vad är det, om inte en kommentar? Liksom alla hitlermustascher och djävulshorn som förbipasserande sett sig nödgade att måla på oönskade kandidater.

Människor interagerar med andras budskap. Webb 2.0.

På bilden syns Christoffer Järkeborn med – påmålat – djävulshorn och bockskägg. Jag kan inte låta bli att undra om han inte tagit i lite för mycket i sin kampanj. På alla ”officiella” bilder ler han sanslöst stort, han ser nästan lite galen eller manisk ut. Dessutom har hans sambo, Fredrik ”La Voix” Kempe, skrivit och framfört en egen låt till stöd för Christoffers kandidatur (tack till Petra Jankov för tipset): We Can Change The World, mp3-format, öppnas i nytt fönster. Det ska bli intressant att följa om det är bra eller dåligt i den annars ganska ljumma svenska valbrisen.

Gudrun Schyman på Feministiskt initiativs affisch.

Gudrun Schyman på Feministiskt initiativs affisch.

En annan sak som vi lärt av sociala medier är att allting inte behöver vara perfekt för att fungera. Även ett stort företag kan publicera en skakig video på Youtube, utan att bränna en enorm budget. Det viktiga är budskapet, trovärdigheten och att någon annan är intresserad.

Det verkar Feministiskt initiativ ha greppat. Deras valaffischer har bara Gudrun Schymans bild tryckt, budskapet är skrivet med tuschpenna under. Det ser ut som dansbandsaffischer utanför en folkpark. Och varför inte? Ser man det i ett retoriskt perspektiv, så kan man ju konstatera att engagemanget lyser igenom.

KD:s valstuga är från Brännastugan. De vill knappast bränna stugan. (foto: Magnus Nilsson)

KD:s valstuga är från Brännastugan.

Under en kort promenad i morse tog jag några exempelbilder. Det riktiga fyndet står lite vid sidan av ämnet, men jag kan inte låta bli att bjuda på det. På Kristdemokraternas valstuga vid Sergels torg sitter en stor banderoll med texten ”Bränna stugan”. Min första reaktion var att det måste vara någon extrem grupp som manade till att bränna ned valstugor. Men det visade sig vara en stugtillverkare; betoningen ska väl vara som i ”Finlandsfärjan”.

Härlig humor är det i alla fall. Själv hade jag övervägt att byta namn på firman.

Länkar