Litar du på den som vill in i din dator?

Bjud gärna på smakprov av din produkt. Men det räcker inte med att det är gratis, särskilt inte om du säljer program. Om du vill komma in i andras datorer måste du visa stor trovärdighet.

Idag är det första maj, det är en ”röd dag” och konstigt nog kommer svenska papperstidningar inte ut på de dagar om året då läsekretsen verkligen har tid att läsa tidningen. Nåväl, som många andra prenumeranter är jag idag hänvisad till att läsa mina morgontidningar på webben.

Och på Dagens Nyheters förstasida hittar jag en intressant annons.

Annonsen för Uniblues produkt Registry Booster på Dagens Nyheters webbplats

Det är ett företag som heter Uniblue som vill att jag ska testa deras produkt RegistryBooster 2010. Det låter både spännande och lite farligt; vill de att jag ska ge dem tillgång till min dator via en annons? Det här måste undersökas, tänker jag.

Jag klickar på annonsen och kommer nu till en text på engelska, där produktens alla fördelar beskrivs bredvid knappen Instant scan (som inte är någon instant scan, utan laddar ned ett program: registrybooster.exe).

Den sida man kommer till efter att ha klickat på annonsen.

Uniblue har kanske lyckats få fram en fantastisk produkt, det är möjligt. Men jag är väldigt fundersam över hur man utformat den här kampanjen. Om inte annat, så ur sitt eget perspektiv. Många användare har säkert nytta av en sådan tjänst, men hur många vågar ge ett – i allt väsentligt – okänt företag tillgång till den egna datorn? Svaret borde i alla fall vara ingen.

Det finns flera problem. Ett är språket. Tanken med kampanjen är att texten ska presenteras på svenska, men funktionen som väljer språk fungerar inte för Firefox. Åtminstone inte för mig, och även om det här inte håller som vetenskap så är jag ändå i den här situationen en presumtiv kund som klickat på företagets annons. (Funktionen fungerade dock i Chrome.)

Längre ned på sidan finns en lista på olika språk som jag kan välja. Bra, här finns svenska med. Jag väljer det och då blir det helt tomt på sidan. Bakgrundsbilden visas, men ingen text eller annat innehåll överhuvudtaget. Jag uppdaterar sidan och kommer tillbaks till den engelska versionen.

Uniblues kampanjsida när jag valt svenska som språk i Firefox

Ett generellt problem är trovärdigheten. Både i form av avsändare: Kampanjen kommer från Uniblue, men webbadressen är www.liutilities.com. Som visserligen tillhör Uniblue, men det vet ju jag som konsument inget om. Här gör företaget det onödigt svårt för sig. Sedan tycker jag att det är låg trovärdighet på att be konsumenten att ladda ned program till sin dator, utan att först ha skapat en relation. Vilka är Uniblue, har de pålitliga referenser? Vad har andra kunder tyckt om produkten? Var finns ansiktena, människorna?

Har du Windows så bör du sky exe-filer (program) från okända avsändare som pesten, det har alla hört. Det finns naturligtvis en poäng med att låta människor testa ett program om det är ett program du säljer. Men då måste trovärdigheten vara hög. I alla led i kedjan.

Som sagt, Uniblues produkt kan mycket väl vara bra. Jag tycker inte att de lyckas berätta det med den här kampanjen.

Betald journalistik måste vara värd att betala för

Klyschor och förenklingar kan vem som helst kasta ur sig. Ska vi betala för journalistik, så måste den vara värt att betala för. Men många tidningar fyller ut med klyschor och förenklingar.

E24 är Aftonbladets och Svenska Dagbladets gemensamma webbtidning om ekonomi och näringsliv. En i det stora hela intressant och välgjord publikation, där mycket av materialet hämtas från Svenska Dagbladets tryckta näringslivsdel.

Alla tidningar arbetar med rewrites av andra tidningars nyheter och artiklar. Häromdagen publicerade E24 en genomgång med rubriken Tio saker som nätet dödat.

Internet har förändrat våra liv på många sätt. Men en del fenomen är mer drabbade än andra. Här är tio företeelser som drabbats av sotdöden sedan nätet kom in i bilden.

Artikeln baseras på en artikel i brittiska Telegraph, 50 things that are being killed by the internet, som dels är mer omfattande (förstås) och också flera gånger bättre skriven (förstås). E24 anger källan och publicerar också en länk till originalartikeln; det är bra.

Jag ifrågasätter att E24 publicerar sin egen version. I huvudsak därför att argumenten är så grunda att de saknar relevans. Mycket har hänt sedan internets intåg i den svenska vardagen, ännu mer kommer att förändras. Men att svepa runt med klyschor hör konsultvärlden till (”det är livsfarligt att hamna på efterkälken”, ”snart har tåget gått och då står du kvar på perrongen” osv.) och det känns som att tidningarna måste värna sin kvalitetsmässiga särart i samma takt som debatten om den betalda journalistikens vara eller ickevara ”rasar”.

Det gäller även för de artiklar man inte tar betalt för, eftersom också dessa avspeglar hela publikationens värde.

Visst, artikeln har en lättare karaktär, den publiceras osignerad och jag vet att jag är grinig i överkant. Men artiklar som denna är tyvärr ett exempel på journalistik som ingen vill betala för.

Merparten av punkterna i artikeln är så fåniga, att jag inte kan låta bli att kommentera dem.

Här är hela listan:

1. Respekten för döda kändisar

E24 menar att hyllningskörerna i gamla världen var enstämmiga när kända personer dog. Man tar Michael Jackson som exempel…”idag börjar hånet komma direkt vilket exempelvis kunde ses på Twitter efter Michael Jacksons död”. Jag satt vid datorn när ryktet om Jacksons död spred sig och mitt intryck är det motsatta. Och det gäller i allt väsentligt allt liv utanför Twitter också. Efter Michael Jacksons död har människor som inte ägnat honom en tanke på tjugo år plötsligt ”alltid älskat honom”.

De som ”hånar” Michael Jackson ger väl snarast exempel på hur vi hanterar sorgliga nyheter. Redan veckan efter tsunamin 2004 började människor skämta om katastrofen. Makabert, men mänskligt.

Dessutom: Att uttrycka negativa åsikter om Michael Jackson får väl nästan anses välkommet, för balansens skull.

2. Tillfredsställelsen av att lyssna på ett helt musikalbum

Ojojoj, den här punkten – om den någonsin funnits – började tyna bort redan med de första Absolute Music-samlingarna. Den första skivan gavs ut 1986. Skivbranschen slog själva i den första spiken i albumkistan.

Framförallt gäller detta: Den stora publiken har aldrig varit intresserad av att lyssna på ett album. LP-formatet som konstform må vara en parentes i populärmusikens historia, men den har främst varit aktuell för dem som har musik som sitt specialintresse.

3. Tonårspojkarnas första porrköp i affären

Denna punkt förefaller rimlig.

4. Livets tråkiga stunder

E24 hävdar att man inte längre behöver ha tråkigt. Det må vara hänt, om man ser Youtube som ett evigt botemedel mot tristess. Personligen tror jag att personlig läggning och livssituation kan spela in i bilden.

5. Att bläddra i fotoalbum

Kanske det. Jag har inget minne av att ha bläddrat i fotoalbum före internets intåg, så…

6. Gemensamma tevestunder

Försäljningen av platt-teveapparater talar väl emot detta påstående. E24 hävdar att varje familjemedlem ser programmen var för sig på webbteve. Det låter väldigt teoretiskt. Och väldigt tråkigt.

7. Semesterresans nyhetstorka

Vad har hänt i Sverige medan jag varit på Kanarieöarna? Enligt E24 har vi botat denna brist genom att under resan uppdatera oss på nätet.

Kanske det. Själv föredrar jag att försöka hänga med i vad som händer där jag är. Varken jag eller E24 sitter väl inne på någon vetenskap i frågan.

8. Förtroendet för nigerianska affärsmän

En riktig anglocism. Nigeria har ju varit brittisk koloni, och möjligen är det för Telegraphs läsare en relevant minnesbild. Men i svenska sammanhang blir påståendet absurt. Vilken svensk nickar igenkännande, och jämför med sin syn på affärsmän från… ja, ta Ghana?

Nigeriabrev är ingen ny företeelse, fenomenet är känt sedan 1970-talet. Internet har däremot inneburit en maximering av alla sorters bedrägerier.

9. Fanzin

Förr satt musikfans i källaren och klippte och klistrade ihop egna musiktidningar om sina idoler. Sedan kopierades upplagan på pappas jobb.

Idag sitter musikfans i källaren och klipper och klistrar ihop egna musiktidningar om sina idoler. På datorn.

Skillnaden?

10. Lunchrasten

”Det ständiga dåliga samvete över att ha missat något på nätet, kolla sin personliga e-mail, eller boka en resa gör att alltfler slänger i sig lunchmackan framför skärmen.”

Om lunchrasten dött ut, så är det nog snarast en konsekvens av att möjligheten att subventionera anställdas lunch, med olika former av kuponger, försämrats.

Länkar