Bäst i Almedalen? Kanske ett rosa kuvert.

Din pension - ett feministiskt besked, kampanj i Almedalen 2016 (foto: Magnus Nilsson)

Är ett rosa kuvert årets kampanj i Almedalen? Här är sätten att synas många. Alla vill få uppmärksamhet, nå igenom bruset och helst av allt bli ”en snackis”.

Ett av de bättre exemplen, tycker jag, i Almedalen 2016 är en kampanj från partiet Feministiskt initiativ. På torget Donners plats i Visby, själva hjärtat i det som kallas Almedalsveckan, delade partiets företrädare ut ett rosa C5-kuvert med texten Din pension – ett feministiskt besked. Även om det var en ganska stor trycksak (alltid en nackdel när man vill få människor att ta emot ens budskap), så tycker jag att det var ett lyckat initiativ.

Budskapet handlade om pension. Genom hänvisningen till det kända orange kuvertet, så var mottagarens association till ämnet omedelbar. Även pappret i kuvertet var utformat som de skattebesked man brukar få i brevlådan.

Bäst eller inte, så är det ett bra exempel på hur man kan göra för att få form och budskap att stödja varandra.

En perfekt kampanj. Nationalmuseums samarbete med SvD skapar relationer.

John Everett Millais: Isabella, från Nationalmuseums utställning Prerafaeliterna (Lady Lever Art Gallery)

För utställningen om Prerafaeliterna skapade Nationalmuseum en perfekt kampanj. Nyckeln var att man gjorde det på mottagarens villkor, på riktigt.

Under vårvintern affischerade Nationalmuseum runtom i Stockholm på ett ganska kryptiskt – och intresseväckande – sätt: Ett porträtt med enbart bokstäverna PRB tryckt ovanpå. Den som rör sig mycket i stan uppmärksammade affischerna och jag tror vi var många som funderade en gång extra över vad det där PRB kunde vara.

Den initierade konstkännaren visste säkert redan att förkortningen står för The Pre-Raphaelite Brotherhood, och var en konströrelse – i främst Storbritannien – i mitten av 1800-talet. Men det spelar mindre roll, det intressanta är att affischerna verkligen fungerade som intresseväckare, som teasers.

I mars pratade vi i familjen om att gå och se utställningen och ett utmärkt tillfälle gavs när Svenska Dagbladet (SvD) annonserade att man gav sina prenumeranter fri entré.

Sagt och gjort, den aktuella söndagen åkte vi till Blasieholmen; två vuxna, två egna barn samt sonens kompis. Bara att ta med barn på konstutställning kan vara en utmaning. Och eftersom det var fri entré för många, så väntade vi oss en kraftig anstormning. Bäst att vara där när de öppnar.

Så hade flera andra tänkt och vid öppningsdags ringlade kön långt bortom museitrappan. Men vi köande kom in ganska fort, och i entréhallen stod representanter från SvD och tog emot urklippta fribiljetter, ett smart drag eftersom dessa inte behövde hanteras i kontantkassorna.

De som ansvarade för evenemanget hade också väntat sig anstormning och mötte denna med service.

Visst var det trångt bland tavlorna, men vi hann se det mesta och det bästa. Och ett museibesök med tre barn i åldrarna 11-13 bör inte bli alltför långt. Efter en sväng i museibutiken var vi tillbaks ute på kajen, en och en halv timme senare. Alla nöjda, på varsitt sätt.

Brevet från Nationalmuseum (Klicka för större bild)

Brevet från Nationalmuseum (Klicka för större bild)

Någon vecka senare, en fredag efter lunch, kommer det ett e-brev från Nationalmuseum (som jag inte tidigare har någon ”relation” till). Så här står det i brevet:

Hej och tack för senast!
Vad roligt att du hade möjlighet att komma på vårt och Svenska Dagbladets gemensamma evenemang här på Nationalmuseum förra söndagen. Hoppas att du tyckte om utställningen Prerafaeliterna. Vill du även framöver få erbjudanden från Nationalmuseum? Prenumerera då på vårt digitala nyhetsbrev. Förutom förmånliga specialerbjudanden får du tips och info om vad som är på gång på museet. Anmäl dig enkelt på vår webbplats. Klicka på länken nedan för att komma till anmälningsformuläret…

Inget pladder, inget säljsnack, bara en vänskaplig öppning till fortsatt kontakt. Det går säkert att diskutera detaljerna i brevet, men i allt väsentligt är det i mina ögon utmärkt. Dessutom är tajmingen bra; lagom nära evenemanget och skickat på en tid som lämpar sig för fritidsintressen (fredagar efter lunch).

Det finns flera skäl till varför jag tycker att det här är ett exempel på en perfekt kampanj. (Perfekt i betydelsen en kampanj som verkligen fungerar):

  1. Alla aktiviteter och all kommunikation hör ihop.
  2. Nationalmuseum och SvD har en trovärdig koppling.
  3. Samarbetspartnern SvD är på plats och deltar vid evenemanget.
  4. Uppföljningen sker på mottagarens villkor. Man tjatar inte, brevet kommer bara en gång. (Inte minst viktigt: Det kom fram i helt läsligt skick, både i mobilen och i datorn).

Säg den organisation som inte skulle falla för frestelsen att skicka en ”påminnelse” om mottagaren inte agerat på utskicket i den fjärde punkten. Jag gissar att 8 av 10 hade börjat tjata.

Man skulle kunna sluta sig till tre råd med exemplet som utgångspunkt: Gör det enkelt. Håll linjen. Värna om mottagaren.

Resultatet? Som besökare har jag fått en positiv syn på både Nationalmuseum och deras sponsor. Jag kan absolut tänka mig att prenumerera på nyhetsbrevet, dvs. nappa på erbjudandet. Jag och familjen hade en trevlig upplevelse. Och jag kan tänka mig att göra om det en annan gång. Alltså: Nationalmuseum har skapat en kund.

Grattis till en perfekt kampanj!

Bild: John Everett Millais – Isabella, från Nationalmuseums utställning Prerafaeliterna (Lady Lever Art Gallery)

Obamas kampanj vann på att göra tvärtom

Satsa allt på ett kort. Gör allt precis tvärtemot vad alla säger att man måste göra. Håll dig stenhårt till det. Så bygger man världens bästa kampanj, enligt David Plouffe. Han vet, för han har gjort det.

David Plouffe på Mötesplats Cision den 5 mars 2009

David Plouffe på Mötesplats Cision den 5 mars 2009

David Plouffe har varit i stan. David Plouffe är världens kanske mest omtalade doldis; han är nämligen mannen bakom Barack Obamas framgångsrika presidentvalskampanj.

Många kommer att försöka kopiera David Plouffes upplägg. Mitt stalltips är att lika många kommer att misslyckas.

På ett seminarium på Chinateatern i Stockholm, arrangerat av Cision, berättade David Plouffe om hur det hela gick till.

För det första: Budskapet

Barack Obama blev guvernör för Illinois 2005. Det är ju en bra grund att stå på om man vill bli amerikansk president. Men som afroamerikan, i sammanhanget rätt ung, utan känningar i Washingtons elit och utan ekonomisk uppbackning verkade förutsättningarna för att kandidera för ”det högsta ämbetet” minst sagt små.

Även David Plouffe, med lång erfarenhet av kampanjarbete för Demokraterna, var skeptisk. Men han tyckte att Obama hade ett enkelt och ärligt budskap. Det märktes att han menade allvar, Barack Obama ville förändra USA på riktigt och det låg absolut i linje med vad många amerikaner önskade, men inte vågade hoppas på från de ”vanliga” politikerna.

Budskapet var grunden i kampanjen: USA har varit på fel väg under lång tid, landet måste få tillbaks en politik som leder till långsiktig utveckling.

Plouffe tog sig an uppdraget med ”två tomma händer” och dessutom tidsmässigt ganska sent. Alla dömde ut Obamas möjligheter som helt obefintliga.

För det andra: Strategin

Hillary Clinton var Barack Obamas huvudmotståndare på vägen till att bli Demokraternas presidentkandidat. Hon var redan känd och aktad, hon hade kontakter och hon hade kampanjarbetare över hela landet. Barack Obama hade ingenting av detta. Vad göra?

Två saker var centrala i Obamas strategi:

  1. Man skulle satsa allt på att vinna den första delstaten, och därmed visa att ”jo, det är visst idé att rösta på Obama” (och dessutom har det historiskt sett varit viktigt att vinna den första delstaten, fråga mig inte varför).
  2. Man skulle låta internet ersätta det faktum att man inte hade fysisk närvaro över hela landet.

Den första punkten uttryckte David Plouffe som att ”man lade alla ägg i samma korg”. Man skulle också kunna säga att det gäller att dominera i det man ger sig på, särskilt om ens resurser är små.

För det tredje: Organisationen

Barack Obamas budskap om förändring positionerade honom snart som en tydlig och ärlig kandidat. Folk blev intresserade och den uppkopplade nationen hittade naturligtvis hans budskap på nätet. Och här var budskapet också tydligt: ”det är upp till dig om vi ska greja det”. Visst är det möjligt att få till förändring, men då måste du hjälpa till.

Det var så Barack Obama lyckades få sex miljoner människor att engagera sig i hans kampanj. Många saknade tidigare erfarenhet av politiskt arbete; det var till och med så att många sa att ”det skulle annars vara det sista de gjorde”. Genom att ha ett bra budskap och en bergfast strategi lyckades Obama organisera massor av människor, som frivilligt knackade dörr, ringde runt till folk och på andra sätt arbetade i kampanjen.

Naturligtvis gav det ringar på vattnet. De som inte arbetade i kampanjen engagerade sig på andra sätt, t.ex. genom att skicka länkar till sina vänner, tipsa om filmer och tal med Barack Obama, gå med i sociala nätverk för att påverka andra att registrera sig och för att rösta.

Resten är historia. Och det kanske mest framgångsrika exemplet på viral marketing.

Obama gick mot strömmen

När David Plouffe summerar kampanjen nämner han en viktig sak: De gjorde nästan alltid precis tvärtemot vad expertisen sa att man ”måste göra”. De satsade t.ex. på att vinna i delstater som traditionellt varit starka republikanska fästen, men tog det lättare i demokratiska områden. Republikanernas presidentkandidat, John McCain, skrattade åt dem. Men de vann. Och visade att kampanjmantrat ”yes we can” faktiskt stämde.

Jag vet inte om tanken att alltid göra det motsatta mot vad man brukar eller anses måste göra alltid leder till framgång, men det är en fantasieggande tanke.

Går det att upprepa kampanjen?

Seminariets moderator, Pär Lager från Berghs School of Communication, frågade – naturligtvis – om det skulle gå att kopiera kampanjens upplägg. Det är ju ingen högoddsare att vi kommer att få se många försök i nästa svenska riksdagsval…

David Plouffe sa så här:

Många kommer att försöka kopiera Obamas kampanj. Verktygen finns där, de är tillgängliga för alla. Men Obama lyckades inspirera människor.

Det är väl det som är den avgörande skillnaden. Svenska politiker kommer garanterat att blogga, kvittra på Twitter och vara med i varenda socialt media som finns. ”Verktygen finns där”. Men frågan är om de lyckas inspirera. Vad tror du?

Länkar