Onödig byråkrati är ibland välkommen – om den passar den egna politiska färgen

Foto: Magnus Nilsson

Sparar man pengar genom att gömma pengarna i skogen? Synen på vad som är onödig byråkrati kan växla beroende på vad som passar den egna politiska åsikten. Då gäller det att kommunikatörerna orkar spjärna emot.

I Svenska Dagbladet den 17 oktober 2013 skriver Mattias Lundbäck under rubriken Onödigt högt pris för reformerna på ledarsidan om vilka signaler som – aktivt eller ej – utgår från svenska myndigheter. Lundbäck konstaterar att sjuktalen minskade under samma period som Försäkringskassan i media skildrades som brutala.

Mediernas rapportering bygger visserligen på enskilda fall, men tolkas av gemene man som allmängiltiga sanningar. Att människor undviker att sjukskriva sig i ett sådant debattklimat är inte konstigt.

Och på samma sätt som medborgarnas uppskrämda syn på det offentliga inverkar gott på statskassan, så – verkar Lundbäck tycka – bör det inte vara för enkelt att komma åt den allmänna skattkistan. Det börjar nämligen att bli för enkelt att vabba.

När myndigheten på stora annonstavlor talar om hur enkelt det är att vabba och att blanketterna har blivit enklare är detta något som påverkar attityderna till sjukskrivning – både hos handläggarna och hos allmänheten.

Utöver att det inte är samma sak att vårda sjuka barn som att sjukskriva sig, så måste jag – efter flera omläsningar – tolka Mattias Lundbäcks kolumn som att de offentliga medlen ska gömmas undan bakom höga trösklar och dimmig byråkrati.

Vilket dravel!

Antingen har man ett bidrag eller så har man det inte. Politiken bestämmer om det ska finnas ett bidrag eller inte, ibland också om hur det ska gå till att ansöka om detta. En myndighet ska inte spara pengar på att göra det omöjligt att söka ett politiskt beslutat bidrag.

När jag under några år var ansvarig för digitala kanaler på en statlig myndighet var det just sådana tongångar som kunde komma från ledarskribenter. ”Statskassans generositet vet inga gränser”, kunde det heta då vi redan på startsidan hade en genväg till den sektion där man kunde ansöka.

Organisationsbidrag var en av webbplatsens kioskvältare, då ska man som kommunikatör göra vägen dit enkel och smärtfri för användaren. Det handlar inte om politik, men på en ledarredaktion kan en tydlighet kring det förbjudna ordet bidrag påvisa generositet med detsamma.

Egentligen är det ju tvärtom. Om en bidragsgivare får in många ansökningar så är möjligheten att rätt ansökan beviljas större. Otydliga och tillkrånglade bidragsformer söks bara av den som har tid och ork att ta sig igenom en lång process (läs: en organisation som har anställda bidragssökare).

Jag vill inte att mina skattekronor ska gå till absurd byråkrati, de ska användas till bra saker. Vad tycker du?

Du har inga fans på Facebook och dessutom säger antalet ingenting

I Sverige har det gått inflation i begreppet fans. När Facebook införde begreppet, för att skilja hur man ”blir vän” med en privatperson från hur man följer ett företags sida, blev det en våt dröm för marknadsavdelningarna. Från att alltid arbeta i motvind, kunde man plötsligt njuta av att det egna företaget (eller organisationen, kommunen eller varumärket) hade ”150 fans på Facebook”.

Vad det egentligen betyder: 150 stycken Facebook-användare har klickat på en knapp. Deras skäl kan vara mycket olika – någon vill följa vad som händer på sidan, en annan är konkurrent, en tredje är kanske en faktiskt fan till Bilhallen i Vänersborg (eller vad sidan nu handlar om).

Det är inte statistik och det är inte vetenskap. Det är samma sak som att med orden ”Om man söker på Namn Namnsson på Google får man 123 456 träffar”. Det är inte en värdemätare på hur populärt eller intressant någonting är.

I Dagens Nyheter den 18 september 2011 skriver Jan Gradvall:

Melissa Horns fanpage på Facebook har över 120 000 vänner, det är dubbelt så många som till exempel Håkan Hellströms har.

Är Melissa Horn dubbelt så populär som Håkan Hellström? Det kanske hon är. Men siffran kan också peka på att Melissa Horn har ett skivbolag vars marknadsavdelning gör en medveten insats med sin artists Facebook-sida. Som webbutvecklare säger jag så här: Håkan Hellströms närvaro på Facebook är klantigt genomförd, sidan är ursprungligen inte en Facebook Pages utan en ”gemenskapssida för Håkan Hellström”. Det kan ju inte Jan Gradvall hålla reda på, men jag tycker att det förstärker tesen att antalet fans på Facebook inte har ett dugg med statistik att göra.

Digital information har för- och nackdelen att den ofta ser ut som statistisk underlag. Lär dig identifiera vad som är statistik och vad som är siffror.

Facebook har sedan länge lämnat begreppet fans och idag står det ”gilla” på knappen. För att göra det möjligt att följa sidor som man inte uttryckligen gillar, så är det troligt att Facebook snart går över till ”följ”. Större relevans, men färre glädjeskutt på marknadsavdelningen.

Många kommentarer är inte detsamma som en lyckad blogg

På Dagens Nyheters förstasida döms riksdagsledamöternas bloggar ut som ”ett fiasko”. Men varför är det självklart att många kommentarer också är ett högt betyg?

I dagens upplaga av Dagens Nyheter presenteras en ”DN-granskning”, som under rubriken Minimalt intresse för riksdagsmännens bloggar vill visa att riksdagsledamöternas bloggande är ”ett fiasko”. Och det är, enligt tidningen, en slutsats man kan dra av att de aktuella bloggarna får få kommentarer.

En del riksdagsledamöter får stå med skammen och har kammat in så lite som noll kommentarer.

Till att börja med är jag inte säker på att alla människor tvunget måste blogga, men det är definitivt helt galet att göra vetenskap och ”granskning” utifrån egna utgångspunkter. Dagens Nyheter har bestämt sig för att många kommentarer är detsamma som en lyckad blogg. Varför det?

Den som ögnat igenom artiklarna i våra kvällstidningars webbupplagor vet att läsarkommentarer också kan vara detsamma som långa tirader av personangrepp, könsord och illa skriven svenska. Som inte tillför läsvärde för fem öre.

Inte ens besöksstatistik är ett avgörande mått på framgång, men det skulle i alla fall ha varit ett intressantare – och rättvisare – underlag för om riksdagsmännens bloggande är en ”flipp eller flopp”.

Den moderate ledamoten Patrik Forslund intervjuas i tidningen och han har tagit konsekvenserna av det dåliga engagemanget kring sin blogg, och lagt ned den. Nu skickar han ut ett nyhetsbrev en gång i veckan och ”får många kommentarer på det”. Det är väl ett tecken på att vi stirrar oss blinda på mediet… Ett teveprogram är ett teveprogram, oavsett om mottagaren har färgteve eller svartvitt. Patrik Forslund skriver inlägg, 170 personer har bett om att få dessa skickade till sig… och han får många kommentarer från läsarna. Är inte det en blogg, fast med andra verktyg?

Jag har tidigare skrivit om att svenska politiker kommer att misslyckas med att härma Barack Obamas kampanj. Och jag tycker att det är slående när Centerpartiets ”projektansvarige för sociala medier”, Ulrika Ingemarsdotter menar att de egna inte bör ge upp, trots motvinden:

De ska absolut fortsätta blogga. Däremot bör de lära sig hur man gör för att ta in kommentarer, för de är jätteviktiga.

Man får ju anta att hon inte menar jätteviktiga för partiets politik, utan jätteviktiga för att få bra statistik och se bra ut i undersökningar likt den i Dagens Nyheter.

Ett noll till Obama.

Jag tycker att europaparlamentarikern Åsa Westlund (S) har en poäng när hon på sin blogg kommenterar Dagens Nyheters ”granskning”:

…min erfarenhet är snarast att man får många kommentarer om man skriver om något många har starka åsikter om eller där folk har direkta frågor till just mig. Och i många fall får man inte öppna kommentarer på bloggen utan mail när folk vill framföra synpunkter och ställa frågor. Jag tror bloggandet blir en dörr till ett mer öppet förhållningssätt till politiker, som gör att fler vågar ta kontakt och påverka.

Av Magnus Nilsson

Magnus Nilsson är verksamhetsledare för Portabla Media.