Momus insisterade – med ett snett leende – på att använda overheadapparat men jag kommer inte ihåg vad han visade där (om ens något).

Så jag förstår faktiskt inte var problemet ligger, annat än i att artister inte kan just *kräva* att få betalt för precis varje person som tar del av deras verk. Men så har det alltid varit. Även om det potentiella gratiskonsumerandet har blivit enklare och kanske mer utbrett så har det alltid varit full möjligt att vara väldigt aktiv kulturkonsument utan att spendera en spänn om det är det man verkligen vill.

Expansionen av mitt musikintresse bygger till 90% på kassettkopior av vinylskivor (och senare cd-r-kopior av cd-skivor). Inte för att jag aldrig köpte skivor, men för att jag annars knappast hade haft råd att upptäcka artister jag inte redan kände till och tyckte om. Jag kan nog kallt säga att allra högst 5-10 procent av artister jag numera älskar är såna som jag upptäckt via direkta skivinköp eller kanaler som radio och tv.

Okej, nu har gratislyssnandet, -tittandet och -läsandet haft väldigt lång tid att få rot som beteende, så det kommer att ta lite tid att vända den trenden även om mediebolagen imorgon anpassar sig till att internet finns. Men det är som sagt helt och hållet deras eget fel, och de får stå sitt kast.

För det går alldeles utmärkt att konkurrera med gratis, och det gör man med goodwill och bekvämlighet. Svårare än så är det faktiskt inte.

Vem som helst som är det minsta driftig och smart kan tjäna pengar på att ha ett par tusen fans, och den som inte kan dra ihop en sådan skara på en kommunikationskanal som når bokstavligen miljarder människor är nog helt enkelt inte tillräckligt intressant som kreatör.

De som förlorar allra mest är såna som inte har särskilt inbitna fans, utan vars verk slentriankonsumeras av en halvintresserad massa (så jag förstår verkligen Niklas Strömsteds oro), medan de som är nischade och väcker mer inbitet intresse kan tjäna mer än någonsin.

Senast jag diskuterade ämnet med just Momus nämnde han att han i princip tjänar mer på sin PayPal-knapp än han gjorde under hela tiden på Creation och Cherry Red (jag tror Grand Magisterys avtal var/är väldigt kreatörvänligt) . I julas lade han förresten upp alla sina Creationskivor gratis på sin blogg och noterade att folk visst gärna fick donera via PayPal, men att de inte behövdes, då de skivorna redan hade betalat sig.

Jag tror att man måste sluta se musikfilen som en handelsvara (vilket den ju inte är, eftersom jag inte kan sälja den vidare när jag tröttnar på den). Därmed inte sagt att man inte kan eller ens ska sluta be folk att betala för det de konsumerar och tycker om – men man kan inte *kräva* det, för enda sättet att se till att kravet efterlevs är att införa en övervakning som har enormt skadliga bieffekter.

Man måste göra det enkelt för folk att betala, enkelt för dem att få den produkt de vill ha (jag skulle t.ex. gärna betala en månadsavgift för att få The Daily Show direkt till min hårddisk utan att behöva jaga torrents) och få dem att vilja betala genom att odla sin kund-/fankontakt. För de upphovsmän som inte klarar av att göra det själva har skivbolagen (eller någon mer tidsenlig motsvarighet) en funktion att fylla, så det behöver inte handla om bara artister och fans, utan det finns fortfarade rum för mellanhänder, bara inte av samma sort som förr.

Men vi konsumerar mer kultur – och lägger mer pengar på det – än någonsin förr, så jag förstår faktiskt inte varför artister *måste* få betalt. De *borde* få det, och det gör många också (googla Amanda Pamer eller Jonathan Coulton).

”Fildelningens faror” är en skendebatt. Den utgör inget hot för lejonparten av alla artister och upphovsmän, och inte heller för konsumenter eller samhället i stort.